mizzopersson

Jag har tänkt en del.

Jag känner att jag mer och mer inser att jag är född estet och är det inte så att dem flesta esteter är med om tragedier. Det kanske är bra att jag går igenom allt nu då för att kunna få ut min frustration på det sättet och bli kreativ.
Jag känner att lusten för att skriva låtar bara ökar hela tiden ju mer jag kommer ur chocken som nu pågått i ett halvår.
Jag tror jag börjat nå bearbetning/gråta-av-sig fasen. Det gör mer ont nu än någonsin men som tur räddade farmor min dag idag. Hon skrev några rader på msn om att hon tänker på mig och att hon vill att jag ska må bra och frågade uppriktigt hur jag mådde och om jag hade tillräckligt med mat och så.

UPPSKATTAS!

Men jag är bara orolig för morgondagen, får jag någon som säger det till mig. Eller står jag ensam ännu en dag.
Kommer jag orka det?
Kommer det ett slut eller blir existensen långvarig för mig.
Jag vill kämpa, men är det så ödet är menat för mig?

Tänker för mycket.

Min störta önskan just nu var att jag blev helt IQ-befriad, slippa tänka och alltid tro det bästa.